Bevisbördan försträckning
•
Bevisbörda
Bevisbörda är en juridiskt term för detta förhållandet för att när något ska bevisas i enstaka rättegång existerar det även någon från parterna vilket ska bevisa vad denne påstår.
När det gäller brottmål existerar det ständigt åklagaren vilket har den fulla bevisbördan för för att den tilltalade har handlat på detta sätt likt åklagaren påstår samt för att handlandet alternativt underlåtenheten ej varit straffritt. Det innebär vidare för att den tilltalade betraktas likt oskyldig tills motsatsen bevisats av åklagaren.
Inom civilrätten finns ett praktisk, dock inte konsekvent använd, regel som innebär att den som påstår något besitter bevisbördan till sitt påstående. Den såsom yrkar något måste tillsammans med andra mening styrka sitt yrkande. Lyckas han tillsammans detta går oftast bevisbördan över vid motparten vilket har för att visa för att omständigheten ej föreligger alternativt att yrkandet av något annat skäl skall ogillas.
I detta intressanta målet RH äger bevisbördeproblemet varit föremål till överväganden. Huvudfrågan var angående vid ett entreprenad fast pris plats avtalat alternativt om den skedde vid löpande räkning. Den från parterna liksom påstod fast pris ansågs ha haft lättare för att säkerställa bevisningen och bevisbördan placerades därför på den parten.
•
Försträckningsavtalet, och i förlängningen borgenärens fordran hos gäldenären, utgör med detta synsätt ett bifallsvillkor för borgenärens rätt till återbetalning. Vad som ska avgöras genom en bevisbörderegel är i sådana fall om en försträckning ägt rum — inte bärigheten i svarandens alternativa förklaring till överföringen. Vad angår svarandens talan blir frågan således vad svarandens inställning till den påstådda försträckningen är. Givet att svaranden inte är villig att betala tillbaka de kronorna förnekar svaranden att någon försträckning ägt rum. Svarandens påstående ”gåva” blir med detta synsätt inte ett motfaktum utan en till förnekandet anknuten alternativ faktaversion (bevisfaktum). Utsagan ska följaktligen bevisvärderas i förhållande till påståendet "försträckning" Det sagda innebär att gåvopåståendet inte utgör ett rättsfaktum. Trots detta lägger såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen bevisbördan på svaranden för påståendet ”gåva”. I sina domskäl hänvisar de båda domstolarna till prejudikatet Mammas borgen och att svaranden där gjordes bevisskyldig för det benefika påståendet att en regressfordran efterskänkts. En avgörande skillnad mellan målen är dock att p
•
Fråga om bevisbördans placering i samband med betalningar som har gjorts inom ramen för ett samboförhållande
Hej och tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga! Så jag förstår ditt ärende står det klart att din sambo gjort betalningar för maten/kattsanden/småköpen men det råder oenighet avseende betalningarnas innebörd. Juridiskt kan man alltså se det som att det föreligger oenighet gällande om betalningarna gjorts i form av en gåva eller försträckning (en överenskommelse av innebörden att du blir återbetalningsskyldig). Eftersom det inte verkar finnas något skriftligt avtal eller annat underlag för eran överenskommelse bedömer jag att bevisbördans placering kan komma att bli av stor betydelse för utfallet. Alltså antingen om du ska ha bevisbördan för att det rört sig om en gåva eller om din sambo ska ha bevisbördan för att det rört sig om en försträckning.
Gåva eller försträckning – vem har bevisbördan?
Som huvudregel är det den som kräver en betalning som har bevisbördan för sitt påstående (se bl.a. rättsfallet NJA s ). I de fall där det råder enighet om att det har skett en betalningsöverföring men oenighet om betalningens innebörd kan dock bedömningen bli s